onsdag, oktober 27, 2010

Jag skadar samhället

I måndags blev jag uppringd av SVT som undrade om jag kunde sitta i tevesoffan dagen efter apropå en debattartikel jag skrivit i Newsmill. Jag tackade ja, eftersom de sa att det handlade om det jag hade skrivit och att de skulle bjuda två personer till. Sedan fick jag veta att jag skulle ”debattera” mot Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh (S).


Jag påpekade att jag kunde ställa upp i egenskap av mig själv, att jag inte på något sätt ville bli presenterad som moderat. Detta eftersom det jag hade skrivit om handlade om mina privata åsikter och inte partiets.

Tyvärr nämnde programledaren det ändå, men här måste jag erkänna min naivitet om att jag trodde att man inte skulle använda detta för att krydda programmet.

Efter programmet och så fort jag landade i Malmö hörde jag ett otrevligt telefonsamtal med förolämpningar och svordomar på spanska och på kvällen blev jag uppringd av en märklig kvinna som ville berätta hela sitt liv för mig eftersom politiker inte lyssna.

En dag efter försöker jag förstå vad syftet med det hela var. Visst är jag engagerad i ett politiskt parti, men att sitta i direktsändning och försöka ”debattera” mot en heltidspolitiker är en annan sak.

Det var mycket som jag inte kunde uttrycka, det är mycket som blev en enda röra i mitt huvud när jag inte hade sovit mer än två timmar och försöka förklara på några minuter. Dessutom var det svårt att inte springa därifrån när bredvid mig satt en kvinna som sa att jag skadar samhället när jag påstår att det är ”vi och dem”.

När heltidspolitiker, när de förtroendevalda inte vill se vad som egentligen sker i ett samhälle då har man ett stort problem.

Enligt Katrin Stjernfeldt Jammeh är det jag som skadar samhället när jag säger att problemet är en misslyckad integrationspolitik. Det är jag som skadar samhället när jag påpekar att i Sverige finns idag ungdomar som har vuxit upp här och pratar svenska sämre än jag. Det är jag som skadar samhället när jag säger det som få vågar säga för egentligen skjutningarna i Malmö är en polisiärfråga och inte en integrationsfråga.

Jag är ledsen för att jag skadar samhället. Men det är inte mitt ansvar att det finns människor som lever i utanförskap i det här landet, att det finns ungdomar som i sin frustration kastar stenar mot polisen, eller brandkåren. Att det finns en galning som är färgblind och skjuter mot individer som är lite ”mörkare” än en vanlig svensk. Det är inte mitt ansvar att i Malmö fruktar sjukhuspersonalen skott inne på akuten (läs här). Det är inte mitt ansvar att somliga medborgare i Rosengård tycker att politiker inte tar rädslan på alvar (läs).

Det är inte mitt ansvar att några taxichaufförer har slutat köra natt i Malmö för att det finns ”riskabla” adresser.(läs)

Det är inte mitt ansvar att människor är rädda, oavsett om man är svensk eller inte.

Det är inte mitt ansvar att sitta i en tv studio och försöka förklara för någon som borde ha i sina arbetsuppgifter att representera dem som har valt henne.

Det är inte mitt ansvar när jag hört många som säger till mig att det inte spelar någon roll på vem de röstar för det blir alltid samma sak.

Mitt enda ansvar är att se till att varken jag eller någon jag älskar blir skadad.

Jag är ledsen för att jag skadar samhället, men jag blir ännu mer ledsen när dem som är förtroendevalda lever så långt ifrån verkligheten och inte vill se det som händer i det ”verkliga” livet, när de kör med sina indoktrinerade svar och meningar och dessutom får betald för det.

Nej, det är kanske sant det som Katrin Stjernfeldt Jammeh säger, det är inte ”de och vi”. Det är bara jag som inbillar mig saker och lever i en dröm.

Relaterade artiklar här
http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1279749/Hardare-vapenstraff-och-direktiv-om-vapensmuggling.htmlhttp://www.svd.se/nyheter/inrikes/samma-garningsman-bakom-skjutningar_5577473.svd

http://www.dn.se/nyheter/sverige/polisen-vadjar-om-fler-tips-1.1197066
http://hd.se/skane/2010/10/25/offren-beskrivs-sallan-som/

Inga kommentarer: