fredag, oktober 22, 2010

Krig i Sverige!

De senaste dagarna har man läst om svenska soldater i Afghanistan. 47 procent av Sveriges befolkning vill ta hem dem, resterande delen tycker att de skall stanna kvar. Regeringen och oppositionen är engagerade i frågan, men samtliga tycks ha glömt det krig som pågår inom rikets gränser.


Den 19:e september fick Sverigedemokraterna 5,7 procent av svenska folkets röster. Vi talar om ett parti som är uttalat främlingsfientligt.

I Malmö, i det invandrartäta Rosengård har invandrare sedan några år tillbaka attackerat brandmän, poliser och bränt bilar. Vad har politikerna gjort? Tigit som vanligt. Kanske ett eller annat uttalande, men frågan togs aldrig på allvar.

Polisen kallade några invandrare för apor. Vad hände? Ingenting.

Unga invandrarkillar har gett sig på svenska ungdomar, rånat dem, misshandlat dem. Andra har gett sig på gamla kvinnor. Vad har man gjort? Ingenting.

De senaste dagarna har det stått på alla löpsedlar om den "nye lasermannen". En man som har börjat skjuta på mörkhyade män. I går kväll blev två invandrarkvinnor skadade efter att någon skjutit genom deras köksfönster.

Hela svenska folket är engagerade i att ta hem eller låta svenska soldater stanna kvar i ett krig som pågår långt borta, men ganska få är engagerade i det kriget som påbörjade för länge sedan i Sverige.

Idag kan man inte gå säkert vare sig man är svensk eller invandrare. Idag kan jag inte känna mig säker. Skillnaden mellan kriget i Afghanistan och kriget i Sverige är att här kan jag inte se vem fienden är. Skillnaden är att i vårt interna krig använder vi inte alltid vapen, men vi skadar människor och sårar dem.

Vi lever i ett samhälle som tycker och lägger sig i allt som händer i andra länder. Klart att vi ska ha soldater i Afghanistan, eller klart att vi ska ta dem hem. Klart att vi ska ha insamlingar till världens barn eller att vi ska hjälpa de fattiga på plats, men här? Vad händer här?

De flesta av oss som befolkar det här landet vill leva i fred. De flesta respekterar varandras rätt, men tyvärr de flesta av oss säger ingenting eller gör ingenting för att få tag i problemet som sker här och nu. Vi bara skyller på varandra. Det är invandrarnas fel, det är svenskarnas fel. Men ingen, absolut ingen tar sitt ansvar.

Tro mig, kriget har börjat, det började i själva verket för länge sedan och det kommer inte att ta slut när galningen som skjuter invandrare i Malmö har gripits, eller genom att Sverigedemokraterna blockeras i Riksdagen.

Jag flydde aldrig från ett krig och flyttade inte heller till ett land i krig, men i dag lever jag i ett land där jag kan bli skjuten bara för att jag lever i ett samhälle där ingen vågar ta tag i problemet. Jag lever i ett land där vem som helst kan bli ett offer. Men vi kan fortsätta engagera oss i det som händer långt borta, det är enklare


Läs mer här, här, här, här, här, här och här

senaste
här, här

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag läser inlägget som en protest mot 'nånannanismen'.

Jag minns ett danskt tv-reportage om indianhövdingen som inte ville assimileras till de vita erövrarna av Amerika. Han sa, ni har kommit med religion som jag inte gillar, ni har kommit med droger som jag inte gillar, ni har kommit med alkoholism och prostitution, som jag inte gillar. När ni kommer med något som jag gillar, så skall jag ta det till mig.

Slutsats - det är inte andras samhällen som vi skall förbättra, det är vårt eget. När vårt eget visar sig bra, ja då kommer andra att ta efter det som visat sig bra.

Börja från grunden. Det är som namnet säger - grundlagen. Den svenska konstitutionen liknar alltför mycket den öststatsdemokrati som var acceptabel hos många svenskar fram till 1989.

Birgitta Almqvists dokumentation om den svenska skolans förändring visar tydligt samarbetet med DDR. Den nuvarande svenska författningen utarbetades av socialdemokraterna under tiden 1950-1974, alltså under samma tid.

Låt inte 'någon annan' ta upp detta. Läs moderaternas partiprogram och där står att maktdelningsprincipen skall gälla. Låt oss därför börja nu att mejsla ut en demokratisk liberal konstitution.

Per Kjellén